Vårt nollnolltal

Vårt nollnolltal är till ända. Och så mycket annat med det.

Nollnolltalet kommer för alltid att vara förknippat med oss, Hustrun och Maken. Nollnolltalet var vårt decennium.

Från 2001 när vi jobbade tillsammans och började dejta, 2002 när vi flyttade ihop och förlovade oss, 2003 när Maken sa upp sig från sitt jobb för att flytta 30 mil med mig till orten där jag skulle plugga, 2004 då egentligen ingenting hände – till 2005 då vi började planera bröllop, 2006 när vi flyttade hem igen och gifte oss en fantastiskt sprakande höstdag, 2007 när jag äntligen fick jobb efter hundratalet sökta, 2008 när äktenskapet knakade i fogarna, jag var notoriskt otrogen och började blogga bakom Makens rygg och 2009 då vi jobbade, kämpade, slet, pratade pratade pratade, gick i terapi, provade nya saker och testade andra grejer, började blogga igen och försökte hitta en form för äktenskapet där Hela Hustrun skulle få plats.

Det var vårt nollnolltal.

Alla resor, konserter, biobesök, parmiddagar och familjeträffar. Alla skratt. Alla minnen. Alla syskonbarn som vi sett växa i sina mammors magar, födas och bli stora barn. Alla söndagseftermiddagar när vi tagit enkla gemensamma beslut om att inte gå och träna utan istället plöjt TV-serieboxar och käkat karamellkungen (konstig lakrits till honom och lyckebär till mig) tills magen står i fyra hörn. Alla gånger vi druckit blåbärste till 22-nyheterna och alla gånger vi gjort oss lustiga över text-TV:s rubriksättningar. Alla minuter, timmar, dagar då vi skruvat våra gemensamma referenser till en elitistisk nivå som ingen annan kan röra. En humoristisk spelplan där ingen annan kan ta sig in, en hemmaplan där vi alltid vinner.

Och sedan slutet på nollnolltalet. En vecka då vi separerar på prov för att skingra tankar, fundera, fokusera och i mitt fall fulgråta under en filt med fem glas bib. En vecka då Maken landar i insikten att det här inte är bra för oss, att han inte heller vill leva såhär.

Jag kommer hem igen och vi gråter av lättnad över att vara överens och ha tagit ett beslut, samtidigt som vi gråter över sorgen och misslyckandet och alla känslor som snurrar runt i kroppen och aldrig verkar få fäste. Jag har tårar och snor och kletigt smink i hela ansiktet och säger att jag måste ta en dusch.

- Har du haft svårt att sköta din personliga hygien? frågar Maken och jag kan inte låta bli att garva.

Jag skrattfrustar så jag glider ur soffan och halvvägs ner på golvet. Jävla karljävel att vara rolig alltså. Jag älskar honom så mycket att mitt hjärta går sönder. Och ändå funkar det inte. Inte längre.

Nu separerar vi.

Hejdå, blogg. Och god jul.

”Jag lider av ett enormt rättvisepatos”

Min mormor var verkligen så jävla cool.

Hon kom från enkla förhållanden, var bondmora i halva sitt liv och gick inte många år i skolan. Men hennes nyfikenhet och törst hunger kunskap var omättlig. Hon ville alltid lära sig nya saker. Hon kunde inte prata engelska, men lärde sig ord för ord genom att läsa den svenska textremsan på TV:n och jämföra med det som sas. Hon snappade upp allt och hade alltid koll på vad som hände i världen.

Min mormor dömde ingen. Människors bakgrunder och livsval var oviktiga för henne. Alla var lika mycket värda.

Hon kunde inte simma, men hon älskade att bada. Ofta cyklade hon till sjön på sommarkvällarna för att svalka sig. Hennes stora kropp fick knappt plats i baddräkten. Jag minns att en gång när vi badade tillsammans och hon reste sig upp ur vattnet så åkte hennes baddräkt ner och blottade hennes stora skvalpiga mormorsbröst. Jag skämdes ihjäl men hon skrattade bara och drog upp baddräkten. ”Var och en skäms för sig själv”, brukade hon säga.

Mormors varma hjärta var enormt generöst. Varje veckan var hon i kyrkan och packade kläder till hjälpsändningar. Året om stickade hon vantar och sockor i olika storlekar som skickades i juletid till gatubarn i Baltikum. Hon hade själv två fadderbarn i sydamerika som hon skickade pengar till varje månad – trots att hennes pension efter att ha slavat på bondgården inte var särskilt fet.

Min mormor var oerhört rättvis. Vi sex barnbarn fick alltid på 50-öringen lika värda julklappar – det reglerades genom ett tillhörande kuvert till julklappen. 200 kronor var potten för varje barnbarn och om klappen jag fick kostade 163 kronor så fick jag 37 spänn i ett kuvert på sidan. I kid you not. Däremot brukade vi skoja med henne om hennes millimeterrättvisa, men hon svarade bara: ”Jag lider av ett enormt rättvisepatos.”

Bondmoran utan utbildning alltså. Hon svarade så.

Hon var så himla rolig min mormor. Det var på riktigt kul att prata med henne. Inte bara sådär okejtrevligt som det brukar vara med gamlingar utan på riktigt roligt. Alla tyckte det. För att inte tala om alla karlar som rände hos henne. Men även där var hon rättvis – Bosse hjälpte till att ta ut hammocken på våren och Erik kom med granen till jul. Stig kom och spelade kort varje torsdag och Åke skjutsade henne till kyrkan på söndagarna.

Och alla fick fika. Kaffe i små blommiga koppar och bullar med massor av smör och apelsinskal. Själv hade hon slutat med sockerbiten i kaffet, och ersatt den med suketter. För då kunde hon ta en extra bulle istället. Tjock var hon visserligen, men jävlar så fantastisk.

Mormor älskade fräckisar. En julafton frågade hon mig om jag visste vad det var för likhet mellan en julgran och en svart man. ”Båda har färgade kulor i grenen” var svaret.

Och i lördags natt så dog hon, min jävligt coola mormor.

Aldrig mer ska hon finnas.

Jag är en uppriktig och omtänksam man

Ultravackra och skrupelfria* Helena Bergman har tydligen startat kontaktförmedling. Det är en stor ära för mig att få tillhöra den utvalda skaran av medlemmar.

”Hej kära,
Hur mår du i dag mitt namn är mis Nomie, jag är en Yung dam jag såg din profil på hkbergman.blogspot.com och jag blev intresserad av dig, jag kommer också att vilja lära känna dig mer, jag hoppas att ni kommer att vara uppriktig och omtänksam man, som jag har letat efter, och jag har något speciellt att berätta om mig själv, Så kan du svara mig nu så att jag också kan skicka min bild direkt till dig.
Gud vare med dig
Starta Jag väntar på ditt svar
Med vänlig hälsning Nomie,”

—

*citat från Internet

Ingen kommer undan

Vanligtvis handlar Bärgarns statusar alltid om pumpen på vecktran som ska bytas, Tacos och Negerbollar, broms skivor hjul lager och driv knutar.

Men plötsligt dyker en annorlunda statusuppdatering upp i min feed:

Bärgarn: ”varför ska livet va så svårt”

Och Maken ba:

- Det är väl så. Ångesten tar sig in i allas liv förr eller senare.

Classy

Jag reser mig upp från skrivbordet och packar ihop mina saker. Det är dags att gå hem. Jag tar ner jackan från kroken och lägger telefonerna i väskan. Jag känner efter om jag har något i byxfickorna och hittar ett tampongpapper i ena fickan. Eller inte ett papper utan sån där plast som är runt varje tampong. Jag slänger det i min papperskorg. Sedan tar jag mina grejer och går till hissen.

Utanför hissen möter jag en man. Jag tycker att han tittar lite konstigt på mig, men jag tänker inte mer på det. När  hissen kommer kliver vi båda in och jag trycker på knappen. Sedan ser jag mig i spegeln.

Ni vet hur sån där plast brukar bli väldigt statisk? Den liksom fastnar överallt när man försöker slänga den. Den där tampongplasten hamnade visst aldrig i sopkorgen. Den fastnade på min hand och förflyttade sig sedan.

När jag ser mig i spegeln förstår jag plötsligt varför mannen tittade så konstigt på mig. Jag har nämligen plasten från en extraplus-tampong mitt i pannan.

Ni ba ”hur hittar man till hustruns blogg?” och jag ba ”jomensåhär” *visar*

Att möta Gud

Låter så enkelt på något vis.

Åsså lite sånt här

Jag ljuger så bra

Jag vet ingen som har så låg arbetsmoral som jag. Det är inte det att jag hatar mitt jobb, för det gör jag inte. Det är att helt okej jobb. Men jag gillar helt enkelt inte konceptet att jobba.

Jag borde ha fått sparken för länge sedan - ändå har jag suttit vid det här skrivbordet i 2½ år nu. Bara för att ingen har koll på vad jag gör, och för att jag fyller en viktig social funktion på min arbetsplats. Jag borde vara arbetslös, men folk gillar mig som person.

Jag hör talas om det duktighetssyndrom som många kvinnor i min ålder lider av. De överpresterar och har överambitioner, de jobbar långa dagar, många timmar och vänder ut och in på sig själva för att visa hur duktiga de är. Allt ska de klara av – på jobbet och privat.

Själv strular jag ofta till det på jobbet. Glömmer saker, skjuter upp saker, struntar i saker. Vilket förstås resulterar i att jag ofta sitter i skiten och saker och ting går åt helvete. Då skyller jag på andra som inte är där för att försvara sig, ljuger rätt mycket och tar till konstiga paniklösningar. Väldigt väldigt ofta kommer jag undan i sista sekunden genom att någon annan steppar upp och sträcker sig lite extra för att lösa min situation. Ofattbart ofta slinker jag igenom utan att att skiten spiller på mig, trots att jag borde vara en vandrande dynghög.

 

Sedan slår det mig: Det kanske är det som är att jobba.

Jag bloggar, alltså finns jag

Ni kanske undrar vad jag håller på med egentligen. Varför jag inte bloggar längre. Och jag ska berätta varför.

Det är för att jag plötsligt kände mig tvungen att redovisa allt som händer i mitt och Makens gemensamma liv. Tvungen att peka på en utveckling, oavsett om det handlade om utveckling i riktning mot fortsatt monogami, mot ett öppet förhållande eller mot att skiljas. Bara något hände. Att stanna upp och vila i ett tankevakuum för ett tag kändes fel och fult. Bloggandet blev kravfyllt istället för förlösande.

Det kändes som att jag var skyldig att återge våra samtal och funderingar eftersom jag tidigare bjudit så frikostigt på dem. När jag egentligen ville att våra ord skulle få vara våra, och inga andras. Att de skulle stanna hos oss, mellan oss, i oss. Utan andras kommentarer och åsikter. 

Mitt liv pågår där ute, var så säkra, även om det inte gör det här inne. Det är rörigt och lätt att gå vilse och Framtiden gör mig tidvis alldeles förlamad av rädsla. Men jag lever i alla fall.