Retroblogg I: Upptäckten eller Det var väl en jävla twist på den här dagen

Maken kommer hem från jobbet, sätter sig på en stol i köket och går sönder.

Han är så trasig och han gråter och snorar och mumlar saker som jag inte riktigt hör. Jag uppfattar att “du är ju helt schizo” och “jag känner inte dig”. Men jag förstår inte vidden av hans ord.

Jag tar med honom in till sovrummet och lägger honom på sängen, och placerar hans huvud på min arm. Han gråter och gråter men mina ögon förblir torra. Jag vet inte varför. Kanske för att jag fortfarande inte förstår. Vidden.

- Jag vet allt, snyftar han.

Ändå tror jag honom inte riktigt. Ändå tror jag att jag ännu en gång kommit undan, precis som jag alltid lyckas komma undan. Inte kan han väl veta allt?

- Det är inte friskt ju, fortsätter han. Jag tycker fan synd om dig. Det är inte friskt beteende.

Och visst, det är kanske inte friskt. Men man kan heller inte lasta sjukliga bekräftelsebehov för allting. Vissa saker v i l l e jag bara. För att det kändes bra.

Maten var klar när han kom hem och innan den kallnat helt så sätter vi oss och äter, även om aptiten har fått stryka på foten till förmån för tårar. Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet, som vi gör nuförtiden. Fortfarande tror jag att han inte kan veta allt. Men så säger han:

- Du måste begrava Den goda hustrun.

Och då går det upp för mig: han vet verkligen allt. Det snurrar i mitt huvud, hur kan han veta, vad har han läst, snurr snurr snurr. Det känns så svart allting. Nu är det verkligen över. Bloggepoken är slut. Jag måste begrava Den goda hustrun – ett projekt och det med detsamma och forevah.

Sedan pratar vi om mitt skrivande och om bloggen, att den var omtyckt av andra och att den var viktig för mig. Både som ventil, dagbok, för att få ”skriva av sig”. Men också för dialogen med de som kommenterar, för andras sätt att se på saker och för andras erfarenheter. Interaktionen.

- Du behöver inte sluta blogga, säger han. Men du kan inte blogga snusk.

Ett hopp väcks hos mig. Det finns ljus i slutet av tunneln igen. Skrivandet är vansinnigt viktigt för mig och det kan fortsätta ha en viktig plats i mitt liv, så länge jag inte är otrogen. Och konstigt nog så känns prioriteringen inte så svår. Skriva före sidoligg.

- Läste du att de vill att jag skriver en bok? frågar jag ynkligt.

- Vilka “de”? frågar Maken.

- Bo-o-o-onniers, hulkar jag.

Det glittrar till i makens ögon. Han ler lite. Det finns någon sorts stolthet där inne.

Även om det är mycket som är mörkt och jävligt och en massa känslor som inte fått ta sig uttryck, en massa uppdämd ilska och saker man borde känna/önskar att man kände/inte vill känna, så känns det faktiskt helt okej. Nu är alla korten på bordet och alla spöken ute ur garderoben.

Och när vi går och lägger oss denna dag så sammanfattar Maken det perfekt:

- Det var väl en jävla twist på den här dagen.