Hela Hustrun is känner på sig att alla som inte dansar är våldtäktsmän

Jag åker på konferens och lär mig något

Jag åker på konferens. Sitter i grupparbeten om att jobba i team, lyssnar till floskler, dricker mängder av kaffe och artighetskonverserar under middagen. Blir lite full. Spelar biljard, kastar pil, sjunger karaoke, feströker.

Vid midnatt ser jag att jag fått ett god natt-SMS från Maken en halvtimme tidigare. Jag tänker att han förmodligen redan har somnat och skickar därför inget svar. Jag vill inte väcka honom.

Och jag tänker inte på att han kanske oroar sig. Jag har trevligt, skrattar och flamsar och tramsar och dricker mer öl.

Hemma ligger Maken och undrar varför Hustrun inte svarar på SMS. Han fastnar i negativa tankespiraler och har svårt att mota bort bilderna ur huvudet. Hustrun har svikit hans förtroende förut, är det kanske vad hon gör just nu, igen? Hans rationella hjärna vet att ett SMS inte är någon garanti för något, men hans känslor är allt annat än rationella, som ju känslor oftast är.

Maken sover inte mer än ett par timmar den natten. Det gör inte jag heller, men det är för att jag styr upp efterfest med bib och kollegor på mitt hotellrum.

Inte förrän morgonen efter, när Maken ringer på väg till jobbet, förstår jag att ett enda litet SMS eller telefonsamtal, oavsett tidpunkt, hade besparat honom en natts ångest och oro. 

Det gör ont när jag förstår det.

Gipskatter, fruktsallad och vidare

Nu har ”Bärgarn” blivit ett fan av Tacos.

SOS-SMS

Maken: ”Mannen framför mig skriker i mobilen: ‘Nu har den dumma jäveln sagt till polisen att jag har sett kallelserna, så nu har snuten efterlyst mig!!’. Han har ett stort brunt paket i knät. *rädd*”

Jag: ”Nu håller du dig jävligt lugn. Inga hastiga rörelser. Ha 112 på speed dial. Jag älskar dig.”

Är det bara jag…

… som får konstiga associationer av det här med kärleksjuice?

Svinfluensan kanske

Jag har fått en mystisk smärta i mitt vänstra ben. I några dagar har jag haft ont ovanför knät, på insidan av låret och högt upp på framsidan av låret. Dessutom är huden på vänstra benet liksom överkänslig. Det bränner och är väldigt obehagligt vid beröring.

Man sover sällan bra när man har ont någonstans. Och när man inte sover bra så får man lätt för sig grejer. Som till exempel att jag har fått en blodpropp i benet. Surfar in på sjukvårdsrådgivningens webb:

Symtom
Vanliga symtom är att

• vaden svullnar och blir varm, ibland även rodnad eller missfärgad
• vaden är öm och spänd om man klämmer på den
  det värker i benet eller hålfoten, framför allt när man går
• ytliga blodkärl på benet kan synas tydligare
• man har lätt feber.

Kan konstatera att

• nej
• nej
• nej
• nej.

Men jag är ändå inte säker. Jag tror nog att det är en propp ändå.

—

(Förresten heter det väl symPtom?)

Jag vet att det finns folk som ledsnat på det här, men alltså…

… seriöst.

Fredagsgotte

Vardag och Fest i lust och nöd

Jag vet att det har varit mycket stollebloggande på senaste tiden. Inte så mycket allvarligheter. Det innebär förstås inte att själva livet enbart bjuder på stollerier och skojigheter. Självklart finns det mycket allvar, även om det akuta kaoset och förvirringen har lagt sig.

Det är svårt att skriva seriöst när livet är ganska bra. När det inte finns något direkt som gnager och värker i hjärtat, ingen tung ångest som täpper igen andningshålen och skymmer solen, inga tårar som viskar att ”nu du, nu har livet ditt gått åt helvete till slut”. När det känns så – då kan jag skriva seriöst. Men när livet är helt okej, ganska bra, rullar på, som vanligt, huvet upp och fötterna ner etc. Då försvinner mitt behov av att skriva seriöst.

Jag ska dock göra ett försök att berätta vad som händer hos mig och Maken nuförtiden. Både för att sätta ord på mina egna tankar och som en motvikt till stollebloggeriet.

Maken och jag försöker fortfarande komma fram till hur vi vill att vårt äktenskap ska se ut och vilken form det ska ha för att vi båda ska trivas och må bra. För mig handlar det mycket om att inse att de krav och förväntningar som jag tror att andra har på mig – egentligen bara finns i mitt huvud. Ingen har uttalat dessa krav och förväntningar men jag tror att de finns.

Vardag med Maken är fantastiskt. Jag ä l s k a r att äta köttbullar framför ytterligare ett avsnitt av The Wire, att dricka termoskaffe på en parkbänk i solen en söndag, att åka på parmiddagar med välkomstgrogg och hemgång vid midnatt, att fira syskonbarnens födelsedagar med glasstårta och legobyggande, att youtuba obscena ståupp-klipp tills man somnar av utmattning och att städa lägenheten skinande ren (trots att jag hatar hushållsarbete 4 life) och belöna sig med kaffe och äppelmunkar när allt är klart. Jag älskar allt det. Det lilla livet.

Men jag måste få ha Fest också. Maken och jag gör Vardag hur bra som helst, men Fest gör vi bäst på varsitt håll. Och varför måste vi göra allt tillsammans jämt bara för att vi är gifta? Jag tror att det är en av nycklarna till framgång för oss. Oavsett hur de runt omkring oss väljer att göra så måste vi göra det som funkar för oss. Dessutom är det ju ofta all in my head ändå.

Rent praktiskt kan det handla om att vi åker på semester på varsitt håll, jag till Bästaste och han med sina kompisar. Vi får längta och sakna och när vi träffas igen har vi massor att prata om. Det här låter förmodligen självklart för många, men för oss har det inte varit det. I våra kretsar, som består till 90 % av par, så gör man inte så. Där åker man på semester med sin respektive och sina eventuella barn och gud förbjude att man skulle vilja något annat.

Det finns förstås en massa parametrar att ta hänsyn till för att vårt äktenskap ska funka och hålla i längden. Många av dem har vi inte ens kommit på själva. Några har vi kanske definierat som viktiga men inte hittat lösningen på. Men sakta men säkert så börjar saker och ting falla på plats och jag har gott hopp om framtiden och tror att vi kan fixa det. Maken och jag, i lust och nöd.

Ett gott skratt förlänger livet

En gammal klasskompis (kille) tar Är du en bra partner?-testet på Facebook, med resultatet ”Perfekta partnern”. Den perfekta partnern är tydligen den som gärna uppvvaktar (ordagrant)  sin andra hälft och ”gör att ni båda mår bra”.

Detta illustreras av en nallebjörn, ett fång rosor och ett hjärta.

På det har någon kommenterat:

”Carita kan skratta sej lycklig”