Jag har lurat mig själv för många gånger nu

Jag tror att skammen är det värsta. Inte skammen över att vara sjuk, utan skammen över att inte kunna hantera sjukdomen. Jag vet att det inte är mitt fel att jag har den här diagnosen, men jag vet också att det är enbart mitt fel att jag inte tagit mina mediciner, skött min vardag och gått till sjukhuset som jag ska. Det är helt och hållet mitt ansvar, och jag har inte steppat upp och tagit det.

Istället har jag glatts åt att få plats i medium-kläder, att känna mig bekväm i min kropp och tycka att jag är rätt snygg om jag lägger manken till. Jag har vant mig vid att kunna äta som jag vill utan att gå upp i vikt. Jag har kunnat säga saker som att liggbarhet inte har med midjemått att göra – sånt som bara otjocka människor kan säga. Jag har suttit i fikarummet på jobbet och tagit en kaka till och sagt till mina bantande kollegor att beach 2009 kan knulla mig nånstans för om jag vill ha en kaka till så tar jag en kaka till.

Jag har varit cool och inte direkt jättesmal men faktiskt inte tjock heller och jag har varit avslappnad och fine with it och jag har älskat varje minut av mitt otjocka liv.

Men jag har varit otjock på lånad tid och det har pågått så länge att det har känts som på riktigt. Som att jag på riktigt och helt utan ansträngning väger 61,5 kg. Fast jag någonstans ändå har vetat att bubblan kommer att spricka och jag kommer att bli tvungen att ta medicinerna och bli tjock igen. Jag kommer att bli ängslig och oavslappnad och smärtsamt självmedveten igen.

Jag vill inte.