Natten innan jag ska resa till Bästaste undrar Maken om vi inte kan prata lite. Han har ett övermänskligt sätt att känna av mina sinnesstämningar, och han märker direkt när det är något som jag funderar på. Så även denna natt, när han ställer mig mot väggen och frågar om det är något. Jag svarar att jag funderar mycket på det här med att bara ligga med en resten av livet och att jag längtar efter att ligga med andra. Jag saknar spänningen och nyfikenheten.
- Tycker du inte att vårt sex är spännande alls? frågar Maken.
- Nej, svarar jag ärligt. Vi har legat i snart 8 år och vi känner varandra utan och innan. Det känns inte spännande längre.
Jag frestas ofta av andra. Ofta tänker jag tanken att ”jag skulle kunna ta det här längre”. Jag skulle kunna testa gränsen, pusha den, gå över den. Men jag gör det inte. Däremot frestas jag att göra det och jag undrar om det alltid kommer att vara så, hela livet. Hur lever man i så fall med det? Eller går det över? Och går det i så fall över av sig självt eller måste man göra aktiva val?
Jag saknar flörtandet. Jag älskar att flörta. Jag älskar att få vara snabb i tanken, vass i tungan och rolig. Jag älskar att lära känna nya människor. Jag berättar om Rickard, Victor och Evelina – bloggläsarna som jag chattar med ibland på dagarna och som jag får vara just snabb och vass och rolig med. Och kanske lite flörtig.
- Men är det socialt eller sexuellt? undrar Maken.
- Jag vet inte, svarar jag.
Efter ett tag börjar jag skaka där jag ligger i sängen. Det här är en ångest som jag tryckt undan länge och när jag väl pratar om det ger det mig frossa. Samtidigt är det skönt att vara ärlig om det som känns svårt. Maken håller om mig och klappar och är nog ganska orolig.
Som vanligt kommer vi inte fram till något mer än att vi ska fortsätta prata och vara ärliga. Att vi är värda att satsa på.
På natten sover vi dåligt.
Dagen efter åker jag till Bästaste. Jag tar pendeltåget från flughafen och när hon möter upp mig på stationen så forsar orden. Det är mycket jag inte har hunnit berätta om, mycket som jag har sparat för att ventilera öga mot öga. Jag berättar om Makens och mitt nattaprat och om MSN-konversationerna med yngre bloggläsare. Jag berättar hur bra det känns att få vara den som är äldst i de sammanhangen, som kan ge råd, som har mer erfarenhet. Om hur deras nyfikenhet på livet smittar av sig och gör mig lyckosprallig.
- Du har ju alltid varit den som är yngst i alla sammanhang, säger Bästaste. Kanske längtar du efter att ha en annan roll?
Och hon har rätt. Sedan jag slutade gymnasiet har jag umgåtts med folk som är minst fem år äldre än jag, oftast äldre. Jag är yngst på jobbet. Bland mina och Makens gemensamma vänner är jag också yngst. Vårt umgänge består av småbarnsfamiljer eller barnlösa par som beter sig som småbarnsfamiljer. Det är parmiddagar och nylagda klick-golv och nattbussen hem innan något spårar ur.
- Tänk om det är så att du längtar mer efter att umgås med yngre människor, göra andra grejer, än att faktiskt ligga med andra? säger Bästaste.
Hon är klok som en bok min Bästaste. Det hon säger känns så väldigt rätt. Hennes kommentar är så spot on att jag blir alldeles till mig i trasorna. Jag vill åka hem till Maken och berätta NU. Det är första gången på länge som jag faktiskt har något konkret att komma med i strävan efter att bredda äktenskapsformen. Något som jag verkligen tror på. Jag säger inte att det är hela lösningen. Men kanske är det en del av lösningen. Kanske kan nya vänner och utökat umgänge mätta en del av min längtan efter något annat, en längtan jag tolkat som viljan att ligga med andra.
Så vad säger ni Rickard och Evelina, ska vi ta en öl efter semestern?
13 svar so far ↓
Rickard // 16 juli, 2009 vid 11:07
Har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Bästaste verkar väldigt bra!
Och, ja det ska vi!
Halldin // 16 juli, 2009 vid 13:07
Man ska inte underskatta hjärnans kraft i att trycka ut önskningar och viljor i helt osamanhängande begär.
Intressant läsning :)
Evelina // 16 juli, 2009 vid 13:46
JA!! Gud jag är bakis och blev så exhalterad att jag ramla av stolen! *har drömt om detta ögonblick länge*
30+ // 16 juli, 2009 vid 13:51
Jomenvisst, hon är klok din bästis. Man måste ju inte ligga med nya bekantskaper för att det ska vara givande för livet i stort.
underlandet // 16 juli, 2009 vid 14:50
Fint!
Victor // 17 juli, 2009 vid 01:27
Jag känner mig exkluderad här nere i söder! Ska man behöva ta sig till Stockholm förr att få dricka en öl i gott sällskap va? Dock knappar jag in på ditt åldersförsprång idag, inte för att det gör någon skillnad i längden tror jag men det är alltid något!
Håller för övrigt med Rickard om Bästaste!
Hustrun // 17 juli, 2009 vid 19:39
Rickard och Evelina> Vi styr upp det!
Victor> Ja, det ar Sthlm som galler, men holler om du har vagarna forbi. Grattis pa fodelsedagen!!
Victor // 17 juli, 2009 vid 22:09
Will holla at ya om vägarna korsas! Håller tummarna för att vecka 32 blir den jag glider uppåt *som 21 och vuxen planera man nu sin semester *
Tackar!
Only Me // 18 juli, 2009 vid 00:13
Våra bästa vänner känner oss oftast bättre än vi själva gör… (Hur svårt det än kan vara att ta in)
Bästaste // 18 juli, 2009 vid 11:45
*känner sig omtyckt och älskad av alla*
Hustrun // 18 juli, 2009 vid 14:00
Only Me> Ja, det stammer nog.
Bastaste> *tycker om och alskar*
Tanten // 20 juli, 2009 vid 15:33
Nu förstår jag bättre en av de få saker jag inte kunnat identifiera mig med i ditt skrivande: Ångesten inför vardagen, eller Det Lilla Livet.
Jag har själv en strulig och otrygg tillvaro i ryggen och älskar min vardag. De trygga, vanliga, beständiga sakerna släpper mig fri. Det du beskriver i det här inlägget låter det mer som ett besök i andras vardag än att något du byggt för att passa dig. Du ger ett intryck av att vara ickenormativ, energisk och rörlig, inte stillasittande, återhållsam och vanlig. Jag förstår att du är rädd för att stagnera i vad andra finner bekvämt.
Vad gäller ickemonogami av olika former, så har jag och min kärlek försökt bygga en variant som passar oss. Första ett och ett halv året hade vi en öppen relation, efter noggranna överenskommelser. Vi låg inte med varandras vänner och inte dagen innan vi skulle ses (distansrelation). Sexuella, men inte emotionella sidorelationer var okej. Nu har vi en monogam relation, som vi försöker granska och omvärdera med jämna mellanrum. Så länge vi båda trivs i det monogama fortsätter vi så, men det kommer inte vara för alltid. För mig känns det viktigast att vara flexibla, att kunna förändra formen utifrån vad som passar just nu.
Prova att börja med babysteps, hångla men inte ligga? Prataprataprata om fördelar, nackdelar och problem, så att monstren under sängen snabbt mindre. Maken har ju redan bevisat för oss alla hur otroligt modig och stark han kan vara. Jag är övertygad om att ni kommer vara bra med varandra och för varandra länge!
Synnöve // 11 augusti, 2009 vid 21:05
Du vet det här med sju år va? Att efter sju år är alla våra celler i kroppen utbytta. Så har jag hört i alla fall. Det innebär i så fall att i din kropp finns inte ett enda cellminne kvar av den förälskelse du och Maken hade. Du har såklart andra minnen lagrade i hjärnan ”riktiga” minnen. Men jag tror att det påverkar oss att vi i det avseendet är helt nya människor efter sju år. Mig har det påverkat, förut, och nu igen, tror jag. Självklart kan man få nya celler som minns förälskelsen om man lyckas jobba upp den igen. Det känns svårt… Men jag tror att det går.