Bloggpaus

Kära bloggläsarvänner.

Jag tänker ta mig en liten bloggpaus. Jag kommer att fortsätta läsa och kommentera på andras bloggar, att twittra och att läsa/skriva mail. Men jag känner att jag behöver en paus från bloggen, för att kunna fokusera på annat.

Jag kommer tillbaka när jag känner fört, kanske redan i övermorgon. Jag är inte död - jag bara vilar lite.

På återbloggande. Puss /Hustrun

How jazz

Jag ska snart lämna jobbet för att träffa Bästaste hemma hos hennes svärföräldrar. Hon har stället för sig själv och ska laga mat åt oss. Själv ska jag runda systemet på vägen dit och plocka upp lite bib.

Visst låter det trevligt? Men det allra trevligaste är ändå att Bästastes svärmor har visat henne hur deras podradio fungerar, med orden:

”Det här är en jättebra schweizisk jazzkanal” 

*inte ironisk*

”Ursäkta, var det en tjej här nyss med en cykel?”

Rensar bland bilderna i mobilen och hittar till min lycka en bild på Soraya!

Den är tagen efter x antal glas vin och öl på vår första irl-dejt! Den regniga lördagen på Way Out West. Vi försökte intala oss att det är jävligt mycket rock star att betala dyra pengar för en festivalbiljett, och sedan tillbringa den mesta tiden utanför området.

Soraya myntade sedermera de två klassiska citaten ”jag har haft så jävla mycket dåligt ligga i mitt liv” och ”äh, cancer schmancer”.

Det kan också hända att jag (på ett ganska drygt sätt) hånade en tjej som frågade vid cykelinlämningen om det ”var en tjej här nyss med en cykel?”.

Vad kan jag säga. Soraya and I lol’d.

Vilse i pannkakan

Någon frågar mig om det inte tär på en väldigt mycket - att befinna sig i den situation som jag och Maken är i nu. Om man inte blir väldigt trött. Finns det några andningshål i krisvardagen där man bara kan få vara och ladda batterierna?

Jo, det gör det. Idag handlar det om att Maken och jag åker hemifrån en halvtimme tidigare än vanligt, sätter oss på Burger King med mini-pannkakor och latte och tittar på folkmassan runtomkring som rusar till jobb och dagis.

Vi bara sitter där en liten stund och låter vardagen och bekymren vila. Det är inte storslagen romantik, men det är ungefär den efforten som vi pallar att göra just nu. Och idag räcker det ganska långt.

Klarspråk

Som så många gånger tidigare så växer en ångestklump innanför mitt bröst, en klump som jag inte vågar dela med Maken. Jag vet att han märker att det är något, vi känner varandra för bra för att kunna dölja när något skaver. Men även denna gång är jag för skraj för att våga yttra första ordet. Även denna gång är det han som frågar, han som drar orden ur mig.

Det handlar om mina beteendemönster, mina impulser och mina känslor. Att det egentligen inte skett någon förändring mot tidigare och att jag trampar på i samma fotspår som förut. Att jag blir attraherad av andra, att jag flörtar och att jag frestas att ta snedsteg. 

Skillnaden är att jag inte är otrogen. Jag passerar inte gränsen. Men jag frestas och vill så ofta, att jag inte vet hur länge jag ska orka att stå emot.

Och trots att vi är överens om att vårt äktenskap är för viktigt för att inte prova allt för att rädda det, så har jag inte vågat yttra mina funderingar. Inte vågat yttra det faktum att jag blir så jävla frestad att ligga s a t a n alldeles för ofta.

- Jag trodde att vi tog steg på fastare mark, säger Maken besviket. Att det började kännas tryggare och mer stabilt igen.

Och jag önskar inget hellre än att det kändes så. Jag gör verkligen det. Från botten av mitt hjärta och djupet av min fitta önskar jag att jag var mer nöjd och harmonisk. Att jag inte ifrågasatte, inte analyserade, inte sökte. Men nu gör jag ju det, och jag kan inte stoppa huvudet i sanden och ignorera det. Men nu pratar vi äntligen om stenen som jag burit, om rädslan för att göra misstag och ta felaktiga beslut, och om längtan efter att gå över gränsen för vad som är rätt. Vi pratar om vilka alternativ som finns för vår framtid.

Vi ser tre huvudspår. Inom varje spår finns mängder av varianter och alternativ.

• Det monogama spåret innebär att vi fortsätter att leva i en monogam relation men förändrar formen så att den inte kväver. En pusselbit kan vara att förändra umgängeskretsen – att inte bara umgås med andra par i trettioplus-åldern och att göra mer på egen hand, få mer egen tid. Det kan handla om att gå i terapi, att hantera bekräftelsebehov och uppmärksamhetshoreri. Men det krävs många pusselbitar och vilka det kan vara vet vi inte.
• Det öppna spåret innebär att vi öppnar upp för att ligga med andra inom äktenskapets gränser. Även i detta spår finns förstås mängder av varianter på hur det kan gå till. Det finns tusen saker som ska definieras och sättas regler för, som ska diskuteras och tänkas på.
• Skilsmässospåret.

Fram tills nu har det monogama spåret varit vårt huvudalternativ. Det är det fortfarande. Men vi gläntar på dörren till det öppna spåret och pratar om det, researchar och funderar. Vi har pratat om att ligga med andra förut, i trekant-/fyrkant-/swingerordalag. Men det har alltid legat långt fram i tiden, som något vi kanske eventuellt kan prova någon gång i framtiden när vi kanske eventuellt är mogna för det. Typ så. Men problemet är att jag slåss med mina impulser och lustar varje dag. Jag kämpar här och nu - inte någon gång kanske eventuellt i framtiden.

- Jag måste få tänka på det här, säger Maken tveksamt. Jag kan inte säga ja eller nej till ett öppet förhållande på en gång, och jag kommer inte att veta om två veckor heller. Det kommer att ta tid. Just nu känns det inte aktuellt men jag avfärdar det inte helt.

Jag kan ge oss den tiden. Nu när jag vet att det öppna spåret är ett alternativ som vi diskuterar – inte som huvudalternativ – men åtminstone som ett alternativ. Att komma fram till ett beslut kommer att ta tid, men processen börjar nu. När den tar slut vet vi inte, men den är åtminstone påbörjad. Det var den inte tidigare. 

Jag tror att öppna förhållanden är jävligt svåra att få att fungera, men just nu känns det monogama förhållandet inte särskilt enkelt heller. Fokus ligger dock fortfarande på att få det monogama att fungera. Att skiljas är det som känns mest avlägset.

En sten har lyfts från mitt bröst. Jag känner mig lättad av att ha pratat om det. Men för Maken känns det sämre. Han har blivit tvungen att plocka upp stenen och bära den, istället för att jag gör det ensam.

- Men jag bär hellre en sten som jag vet hur den ser ut, än att du bär den själv och jag bara kan ana att den finns, säger Maken.

Ignorance is K bliss

Man ba ”jo, men det ÄR nyttigt”.

*ignorerar*

Välbekanta fotspår

Man tror att man är på väg framåt, att man tar steg mot fastare marker och nya hållbara former.

Sedan kliver man plötsligt lite snett, och när man lyfter blicken upptäcker man att man trampar i samma fotspår som förut, går på samma stigar, har samma rörelsemönster.

Man trampar inte så snett att man faller. Man håller sig fortfarande på fötterna. Men man lockas av att falla och man skräms av att kliva i samma fotspår som förut och man undrar när i helvete det ska komma en dag som bjuder på stigar utan fallgropar eller tillräckligt grova kängor för att kunna parera med balansen i behåll.

Och man blir trött. Trött i fötterna, trött i huvudet, trött i hjärtat. Inga positiva slutklämmar, inga hoppfulla avslutande ord på blogginlägg. Bara trött.

—

Sorry för luddigt inlägg. Det kommer klarspråk när jag känner fört.

Along came Bästaste

Jag brukade tycka attt jag var så väldigt ful. Att jag var stor och tjock och hemsk. Jag var en elefant i alla rum.

Jag kunde stå naken framför spegeln och hånskrattande undra hur jag skulle kunna visa mig naken för någon, någonsin. Jag såg inte ens ut som en kvinna - inte som en man eller ett barn heller för den delen. Jag var ett neutrum, ett mittemellan, ett ingenting. Min kropp var outhärdligt felproportionerad. Min mage var för stor, mina bröst för små, mina ben för spinkiga och min rumpa för gropig.

Ingen skulle vilja se mig naken. Ingen skulle vilja ta på mig naken. Inte så länge jag såg ut såhär i alla fall. Det fanns alltid ett sedan, en framtid, när jag skulle se ut sådär. Om jag bara gick ner 10 kg, började styrketräna, klippte mig, skaffade linser, köpte nya kläder, solade solarium.

Sedan kom Bästaste in i mitt liv, detta virvlande kraftpaket av positiv energi och självförtroende. Hon tyckte själv att hon var jävligt cool, att hon var snygg och bra och rolig och het och så jävla värd att behandlas därefter. Hon var inte smalast i kommun men hon hade utstrålning som en kärnkraftsreaktor och om någon tyckte annorlunda så kunde de knulla sig.

Bästaste hånglade med de snyggaste och coolaste varje helg och hon fick mig att förstå att liggbarhet inte handlar om midjemått. Liggbarhet handlar om att se sitt eget värde och själv tycka att man är bra. Och litegrann handlar det om att tagga ner, sluta nojja så jävligt och cutta sig själv lite slack. Det är bättre att njuta av livet – det är för kort för att gå omkring och hata sin spegelbild. Och om Bästaste tyckte att jag var grym – varför skulle inte jag själv tycka det?

När vi tog studenten fick jag ett kort av Bästaste med texten:

”We are two classy bitches”

Och det är vi tamejfan. Ikväll ska vi träffas igen, Bästaste och jag. Jag kan inte vänta.

Tack för att du finns!

Han fick en peng!

Det börjar någonstans i en twitterdiskussion om femkronans estetik. Grovt Initiativ gillar inte femmans utseende. Jag tycker att den är snygg. Vidare upptäcker han att den gamla tvåkronan fortfarande är giltigt betalningsmedel, och följande dialog uppstår mellan GrovtInitiativ och HelaHustrun:

GI: Haha tvåkronan är giltigt betalningsmedel. Jag måste jaga upp en sån!

HH: Jag har en i plånkan! Vill du ha?

GI: Åfan! Det skulle iofs förstätta mig i jobbiga situationen att bestämma om jag har roligast med att spara eller betala med den.

HH: Om du ska ha den så får du fan behålla den. Men det är klart, man kanske inte kan göra upp regler för saker man ger bort.

GI: Jo om man gör upp i förväg Men jag hade känt mig muppig som betalt med den. Typiskt sånt som jag irrationellt fruktar.

HH: Så då kan jag skicka den till dig med förbehållet att jag kommer bli MYCKET BESVIKEN om du gör dig av med den?

GI: Haha ja, men du får föreslå vilken benhård deal som helst.

HH: Bildbevis av 2-kronan innanför förhuden?

GI: Jag har för liten kuk för att den ska få plats.

HH: Så inte vilken benhård deal som helst?

GI: Föreslå jo, men det är först efter accepterandet som den gäller.

HH: Du får den mot att du bloggar om den och länkar.

GI: Ha, det är ju helt och hållet givet. Ättiksdiskussionen i all ära, men myntkommentarens följd är varför jag älskar Twitter.

HH: Dåså. Maila mig adressen så är den din. Heppåre.

Sagt och gjort, jag är en kvinna av mitt ord och så är även Grovt Initiativ. Fast en man dårå.

EXTRA!

Även du kan bli rik! Följ mig på Twitter så kanske du får en peng!!! http://twitter.com/helahustrun

Äntligen är semestern slut!