Ni kanske undrar vad jag håller på med egentligen. Varför jag inte bloggar längre. Och jag ska berätta varför.
Det är för att jag plötsligt kände mig tvungen att redovisa allt som händer i mitt och Makens gemensamma liv. Tvungen att peka på en utveckling, oavsett om det handlade om utveckling i riktning mot fortsatt monogami, mot ett öppet förhållande eller mot att skiljas. Bara något hände. Att stanna upp och vila i ett tankevakuum för ett tag kändes fel och fult. Bloggandet blev kravfyllt istället för förlösande.
Det kändes som att jag var skyldig att återge våra samtal och funderingar eftersom jag tidigare bjudit så frikostigt på dem. När jag egentligen ville att våra ord skulle få vara våra, och inga andras. Att de skulle stanna hos oss, mellan oss, i oss. Utan andras kommentarer och åsikter.
Mitt liv pågår där ute, var så säkra, även om det inte gör det här inne. Det är rörigt och lätt att gå vilse och Framtiden gör mig tidvis alldeles förlamad av rädsla. Men jag lever i alla fall.
