Vanligtvis handlar Bärgarns statusar alltid om pumpen på vecktran som ska bytas, Tacos och Negerbollar, broms skivor hjul lager och driv knutar.
Men plötsligt dyker en annorlunda statusuppdatering upp i min feed:
Bärgarn: ”varför ska livet va så svårt”
Och Maken ba:
- Det är väl så. Ångesten tar sig in i allas liv förr eller senare.
Kategorier: Trams
Taggad: angst, gipskatter och fruktsallad, högstadiepersonerna
Jag reser mig upp från skrivbordet och packar ihop mina saker. Det är dags att gå hem. Jag tar ner jackan från kroken och lägger telefonerna i väskan. Jag känner efter om jag har något i byxfickorna och hittar ett tampongpapper i ena fickan. Eller inte ett papper utan sån där plast som är runt varje tampong. Jag slänger det i min papperskorg. Sedan tar jag mina grejer och går till hissen.
Utanför hissen möter jag en man. Jag tycker att han tittar lite konstigt på mig, men jag tänker inte mer på det. När hissen kommer kliver vi båda in och jag trycker på knappen. Sedan ser jag mig i spegeln.
Ni vet hur sån där plast brukar bli väldigt statisk? Den liksom fastnar överallt när man försöker slänga den. Den där tampongplasten hamnade visst aldrig i sopkorgen. Den fastnade på min hand och förflyttade sig sedan.
När jag ser mig i spegeln förstår jag plötsligt varför mannen tittade så konstigt på mig. Jag har nämligen plasten från en extraplus-tampong mitt i pannan.
Kategorier: Blogg
Taggad: 20 p informationssökning, lite sökt
Låter så enkelt på något vis.
Kategorier: Trams
Taggad: one world one love
Kategorier: Blogg
Taggad: 20 p informationssökning, lite sökt, skillnaden mellan förr och nu
Jag vet ingen som har så låg arbetsmoral som jag. Det är inte det att jag hatar mitt jobb, för det gör jag inte. Det är att helt okej jobb. Men jag gillar helt enkelt inte konceptet att jobba.
Jag borde ha fått sparken för länge sedan - ändå har jag suttit vid det här skrivbordet i 2½ år nu. Bara för att ingen har koll på vad jag gör, och för att jag fyller en viktig social funktion på min arbetsplats. Jag borde vara arbetslös, men folk gillar mig som person.
Jag hör talas om det duktighetssyndrom som många kvinnor i min ålder lider av. De överpresterar och har överambitioner, de jobbar långa dagar, många timmar och vänder ut och in på sig själva för att visa hur duktiga de är. Allt ska de klara av – på jobbet och privat.
Själv strular jag ofta till det på jobbet. Glömmer saker, skjuter upp saker, struntar i saker. Vilket förstås resulterar i att jag ofta sitter i skiten och saker och ting går åt helvete. Då skyller jag på andra som inte är där för att försvara sig, ljuger rätt mycket och tar till konstiga paniklösningar. Väldigt väldigt ofta kommer jag undan i sista sekunden genom att någon annan steppar upp och sträcker sig lite extra för att lösa min situation. Ofattbart ofta slinker jag igenom utan att att skiten spiller på mig, trots att jag borde vara en vandrande dynghög.
Sedan slår det mig: Det kanske är det som är att jobba.
Kategorier: Jobb
