Min mormor var verkligen så jävla cool.
Hon kom från enkla förhållanden, var bondmora i halva sitt liv och gick inte många år i skolan. Men hennes nyfikenhet och törst hunger kunskap var omättlig. Hon ville alltid lära sig nya saker. Hon kunde inte prata engelska, men lärde sig ord för ord genom att läsa den svenska textremsan på TV:n och jämföra med det som sas. Hon snappade upp allt och hade alltid koll på vad som hände i världen.
Min mormor dömde ingen. Människors bakgrunder och livsval var oviktiga för henne. Alla var lika mycket värda.
Hon kunde inte simma, men hon älskade att bada. Ofta cyklade hon till sjön på sommarkvällarna för att svalka sig. Hennes stora kropp fick knappt plats i baddräkten. Jag minns att en gång när vi badade tillsammans och hon reste sig upp ur vattnet så åkte hennes baddräkt ner och blottade hennes stora skvalpiga mormorsbröst. Jag skämdes ihjäl men hon skrattade bara och drog upp baddräkten. ”Var och en skäms för sig själv”, brukade hon säga.
Mormors varma hjärta var enormt generöst. Varje veckan var hon i kyrkan och packade kläder till hjälpsändningar. Året om stickade hon vantar och sockor i olika storlekar som skickades i juletid till gatubarn i Baltikum. Hon hade själv två fadderbarn i sydamerika som hon skickade pengar till varje månad – trots att hennes pension efter att ha slavat på bondgården inte var särskilt fet.
Min mormor var oerhört rättvis. Vi sex barnbarn fick alltid på 50-öringen lika värda julklappar – det reglerades genom ett tillhörande kuvert till julklappen. 200 kronor var potten för varje barnbarn och om klappen jag fick kostade 163 kronor så fick jag 37 spänn i ett kuvert på sidan. I kid you not. Däremot brukade vi skoja med henne om hennes millimeterrättvisa, men hon svarade bara: ”Jag lider av ett enormt rättvisepatos.”
Bondmoran utan utbildning alltså. Hon svarade så.
Hon var så himla rolig min mormor. Det var på riktigt kul att prata med henne. Inte bara sådär okejtrevligt som det brukar vara med gamlingar utan på riktigt roligt. Alla tyckte det. För att inte tala om alla karlar som rände hos henne. Men även där var hon rättvis – Bosse hjälpte till att ta ut hammocken på våren och Erik kom med granen till jul. Stig kom och spelade kort varje torsdag och Åke skjutsade henne till kyrkan på söndagarna.
Och alla fick fika. Kaffe i små blommiga koppar och bullar med massor av smör och apelsinskal. Själv hade hon slutat med sockerbiten i kaffet, och ersatt den med suketter. För då kunde hon ta en extra bulle istället. Tjock var hon visserligen, men jävlar så fantastisk.
Mormor älskade fräckisar. En julafton frågade hon mig om jag visste vad det var för likhet mellan en julgran och en svart man. ”Båda har färgade kulor i grenen” var svaret.
Och i lördags natt så dog hon, min jävligt coola mormor.
Aldrig mer ska hon finnas.
