Bjuppar på ett inlägg från gamla bloggen. Såhär gick det till när jag lunchade med förläggaren i november. Då trodde jag fortfarande att jag och Maken skulle separera.
Från början trodde förläggaren att Den goda hustrun var en 30+ reklamsnubbe som typ drev ett projekt åt en konsthall. Någonstans längs vägen förstod han att så inte var fallet och nu lär han väl vara övertygad, när vi hälsar på varandra på Hötorget. Han är verkligen supertrevlig och det går lätt att prata med honom. Efteråt tänker jag att han är skolboksexemplet på hur man får folk att känna sig bekväma – han pratar med mig som att jag vore den mest intressanta personen i världen. I två timmar pratar vi konstant om mig. I’m loving it.
Lunchen är god som fan. Jag tar för givet att det är bjudlunch och tar en torskrygg för 200 spänn. Den är lätt inte odlad. Så skjut mig.
Någonstans i samtalet nämner han hissbilden. Han säger att han inte hann se den, men jag vet inte om han talar sanning. Det kan med andra ord vara så att den trevlige mannen mitt emot mig har sett min blottade blygd. Skön grej liksom. Han vet inte vad jag heter i efternamn men han har sett min fitta. Ja ja, big deal.
Jantelagen förbjuder mig att skriva ner allt socker som förläggaren öser över mig och över bloggen. Jag är helt hög fortfarande och sparar varenda korn i min mentala bank.
När vi går från restaurangen säger jag något om problemen med att hitta tid att skriva. Förläggaren menar att jag absolut inte ska stressa och att det får ta den tid det tar.
- Vem vet, säger jag, om några månader kanske jag sitter där i min fuckpartement och har hela kvällarna på mig att skriva.
- Men då kommer du inte att vilja skriva, svarar förläggaren. Då kommer du att vilja göra annat.
- Äh, säger jag. Man kan ju inte knulla jämt.
