Ni ba ”hur hittar man till hustruns blogg?” och jag ba ”jomensåhär” *visar*

Åsså lite sånt här

Jag bloggar, alltså finns jag

Ni kanske undrar vad jag håller på med egentligen. Varför jag inte bloggar längre. Och jag ska berätta varför.

Det är för att jag plötsligt kände mig tvungen att redovisa allt som händer i mitt och Makens gemensamma liv. Tvungen att peka på en utveckling, oavsett om det handlade om utveckling i riktning mot fortsatt monogami, mot ett öppet förhållande eller mot att skiljas. Bara något hände. Att stanna upp och vila i ett tankevakuum för ett tag kändes fel och fult. Bloggandet blev kravfyllt istället för förlösande.

Det kändes som att jag var skyldig att återge våra samtal och funderingar eftersom jag tidigare bjudit så frikostigt på dem. När jag egentligen ville att våra ord skulle få vara våra, och inga andras. Att de skulle stanna hos oss, mellan oss, i oss. Utan andras kommentarer och åsikter. 

Mitt liv pågår där ute, var så säkra, även om det inte gör det här inne. Det är rörigt och lätt att gå vilse och Framtiden gör mig tidvis alldeles förlamad av rädsla. Men jag lever i alla fall.

Bloggpaus

Kära bloggläsarvänner.

Jag tänker ta mig en liten bloggpaus. Jag kommer att fortsätta läsa och kommentera på andras bloggar, att twittra och att läsa/skriva mail. Men jag känner att jag behöver en paus från bloggen, för att kunna fokusera på annat.

Jag kommer tillbaka när jag känner fört, kanske redan i övermorgon. Jag är inte död - jag bara vilar lite.

På återbloggande. Puss /Hustrun

”Ursäkta, var det en tjej här nyss med en cykel?”

Rensar bland bilderna i mobilen och hittar till min lycka en bild på Soraya!

Den är tagen efter x antal glas vin och öl på vår första irl-dejt! Den regniga lördagen på Way Out West. Vi försökte intala oss att det är jävligt mycket rock star att betala dyra pengar för en festivalbiljett, och sedan tillbringa den mesta tiden utanför området.

Soraya myntade sedermera de två klassiska citaten ”jag har haft så jävla mycket dåligt ligga i mitt liv” och ”äh, cancer schmancer”.

Det kan också hända att jag (på ett ganska drygt sätt) hånade en tjej som frågade vid cykelinlämningen om det ”var en tjej här nyss med en cykel?”.

Vad kan jag säga. Soraya and I lol’d.

Äntligen är semestern slut!

Hustrun aka Fucking Cunt

De står och flinar vid mötesplatsen när jag kommer, Rickard och Evelina. Det är skitkul att se dem live och jag känner igen dem direkt. Evelina får leda vägen mot uteservering med 35-kronorsöl. Vi sätter oss vid ett bord och det första servitrisen säger är:

- Tänker ni dricka? Då vill jag se leg på er.

Leg likzom!!!!!!!!! Plötsligt är jag ihopbuntad med 20-plussarna, istället för med 40-minusarna, som jag är van vid. Det känns riktigt bra.

Ibland blir det lite tyst i sällskapet och vi kikar lite nyfiket under lugg på varandra, men det flytande guldet gör sitt och snart är det jag som vräker ur mig: 

- Asså det här med 69:an, är inte den jävligt överskattad egentligen?

Den demokratiska röstningen om 69:ans skattning gav resultatet:

• 2/3 för JA, jävligt överskattad, man vill ju fokusera på en sak i taget.
• 1/3 tyckte att 69:an är värd om man får ligga underst.

Ni får själva spekulera i vem som röstade på vad.

Det sitter en snubbe bakom Rickard och beter sig allmänt märkligt. Han gör Hitler-hälsning (eller ”heilar” som Evelina och Rickard anser är den korrekta termen), pekar på folk och pratar högt för sig själv. Plötsligt börjar han peka på mig och mumla något som jag inte hör. Rickard sitter närmast och hör däremot.

- Fucking cunt, väser snubben flera gånger.

Rickard lackar och säger åt honom att gå därifrån. Snubben inleder då ett resonemang om stockholmare och skåningar som inte leder någonvart, men försvinner sedan. Vår fina stämning dör lite, men fram till dess var det en riktigt trevlig kväll.

Bildtext: Evelina och Rickard.

Tack för igår, fina ni! Det får vi göra om <3

Agnes, det är någon som söker dig

Det här med att se bloggare man aldrig har träffat som sina vänner

Inatt drömde jag att jag skulle gå på en lägenhetsvisning via Björns Bytare. Det visade sig att Debbie och Rugby skulle gå på samma visning. När jag kom till lägenheten fattade jag direkt vilka de var, trots att jag aldrig har sett dem (vilket dock inte är helt sant eftersom jag sett Rugby i bar överkropp på world wide web, men men).

Jag ville dock inte gå fram till dem och säga att jag var Hustrun, för jag hade så fult smink.

*bra där*

Närt och kärt 2.0

Jag pratar i telefon med Bästaste och inser att strukturen i vårt telefonsamtal påminner om de jag har med mamma eller pappa. Med mamma/pappa är det:

1. mitt liv
2. ditt liv
3. nära och kära

Med Bästaste är det:

1. mitt liv
2. ditt liv
3. nära och kära bloggare

Vi pratar liksom om andra bloggare som att vi känner dem. Som om vi visste mer om dem än vad vi läser i deras bloggar. Vi diskuterar förehavanden, inlägg, vem som har lunchat med vem och analyserar deras liv helt utan att skämmas.

Veckans största nyhet är förstås att LSM slutat att blogga. Vi spekulerar i varför hon slutat, huruvida hon kommer att blogga någon annanstans och i så fall varför. Hur hon känner, vilka behov och motiv som ligger bakom. Vi pratar om att Narnia-Tobias fortfarande är lika galet rolig även om han inte uppdaterar lika ofta som förr, och huruvida han också tänker sluta blogga eller inte och i så fall varför eller varför inte och hur det i så fall känns. Vi pratar om Julia och Elin och Gustav och om bloggsfärer i bloggosfären och alla som känner alla och lunchar och festar med alla och sover på varandras soffor. Vi återberättar inlägg från Masha och Linnéa och FestaMysaMaila och garvar läppen av oss trots att vi båda redan läst alla inläggen. Vi pratar om Barks nyfödde son och hur det känns att kunna sätta förlossningsassistent på sitt CV. Vi pratar om att jag ska dricka öl med Rickard och Victor och Evelina nästnästa vecka.

De allra flesta av de här bloggskrivarna är folk som vi aldrig har träffat. Ändå tar vi oss friheten att älta deras liv, såsom de beskrivs för oss i deras blogginlägg. Det hela känns ganska sjukt.