Classy

Jag reser mig upp från skrivbordet och packar ihop mina saker. Det är dags att gå hem. Jag tar ner jackan från kroken och lägger telefonerna i väskan. Jag känner efter om jag har något i byxfickorna och hittar ett tampongpapper i ena fickan. Eller inte ett papper utan sån där plast som är runt varje tampong. Jag slänger det i min papperskorg. Sedan tar jag mina grejer och går till hissen.

Utanför hissen möter jag en man. Jag tycker att han tittar lite konstigt på mig, men jag tänker inte mer på det. När  hissen kommer kliver vi båda in och jag trycker på knappen. Sedan ser jag mig i spegeln.

Ni vet hur sån där plast brukar bli väldigt statisk? Den liksom fastnar överallt när man försöker slänga den. Den där tampongplasten hamnade visst aldrig i sopkorgen. Den fastnade på min hand och förflyttade sig sedan.

När jag ser mig i spegeln förstår jag plötsligt varför mannen tittade så konstigt på mig. Jag har nämligen plasten från en extraplus-tampong mitt i pannan.

Jag ljuger så bra

Jag vet ingen som har så låg arbetsmoral som jag. Det är inte det att jag hatar mitt jobb, för det gör jag inte. Det är att helt okej jobb. Men jag gillar helt enkelt inte konceptet att jobba.

Jag borde ha fått sparken för länge sedan - ändå har jag suttit vid det här skrivbordet i 2½ år nu. Bara för att ingen har koll på vad jag gör, och för att jag fyller en viktig social funktion på min arbetsplats. Jag borde vara arbetslös, men folk gillar mig som person.

Jag hör talas om det duktighetssyndrom som många kvinnor i min ålder lider av. De överpresterar och har överambitioner, de jobbar långa dagar, många timmar och vänder ut och in på sig själva för att visa hur duktiga de är. Allt ska de klara av – på jobbet och privat.

Själv strular jag ofta till det på jobbet. Glömmer saker, skjuter upp saker, struntar i saker. Vilket förstås resulterar i att jag ofta sitter i skiten och saker och ting går åt helvete. Då skyller jag på andra som inte är där för att försvara sig, ljuger rätt mycket och tar till konstiga paniklösningar. Väldigt väldigt ofta kommer jag undan i sista sekunden genom att någon annan steppar upp och sträcker sig lite extra för att lösa min situation. Ofattbart ofta slinker jag igenom utan att att skiten spiller på mig, trots att jag borde vara en vandrande dynghög.

 

Sedan slår det mig: Det kanske är det som är att jobba.

Stay classy

Idag bär jag ett långt halsband med ett stort ankare på. Till detta ett linne och en kjol. När jag böjde mig framåt nyss för att knyta skorna, så hakade ankaret fast i kjolkanten. När jag rätade på ryggen så flashade jag trosorna.

Tur (eller synd) att det bara jobbar kvinnor och bögar här.

Musikskolan sätter tonen i unga år

På morgonfikat pratar vi om Musikskolan, denna ursvenska institution och stolthet. Alla har vi erfarenhet av att släpa obskyra och skrymmande instrument på skolbussen, och övaövaöva hemma till Pianot och jag 1.

Min syster spelade fiol och valthorn. Min bror spelade nyckelharpa. Själv spelade jag piano och saxofon – mycket illa, ska tilläggas. Varken gärna eller bra. De flesta av mina kollegor spelade obligatorisk blockflöjt, plus något annat.

Men roligast är min manlige homosexuella kollega. Han spelade fagott.

Vad jag gör nuförtiden? Varför jag aldrig hör av mig?

Det kan jag tala om.

Jag har nämligen hyfsat lite att göra på jobbet, men har ändå lyckats strula till det big time. Sjukt klantigt av mig. Försöker lösa det genom att maila leverantören:

”Detta är helt och hållet mitt fel, jag tog för givet att ni hade hanterat detta internt. Hur löser vi situationen?”

Accept responsibility – hinta att felet ändå är deras – gå vidare. Det är så jag rullar.

”Folk” asså

Vi har fått en ny kollega på kontoret. Idag är hans första riktiga arbetsdag. Han inleder den med att berätta för kollegan bredvid att han störs av ljudet från hennes armband. Han undrar om hon inte kan ta av sig armbandet, så han slipper bli störd.

FÖRSTA DAGEN på nya jobbet! Hallå liksom, vad fan är det med folk? Ever heard of ”ta ett steg tillbaka och känna av läget”???

Sommartider hej hej

- Vi har citron och pinjenötter, ropar en kollega till sin sambo i telefonen.

- Glöm inte att packa handduken också, säger en annan kollega till sin son.

- Mhm, jasssså du…. fnittrar Grötmiffot till någon stackare i andra änden av mobilnätet.

Någon lägger upp fötterna på skrivbordet.

Det är sommar på kontoret.

Jag och min heteronormativa hjärna

Tänk så inrutad man är i sina heternormativa tankemönster. Så mycket man förutsätter och läser in i situationer. Eller man och man – JAG.

Två gånger på kort tid har det visat sig att jag förutsatt att mina kollegor are living the heteroliv, när det i själva verket är tvärtom. Jag var 100 % säker på att jag hört Anders prata om sin fru och sina barn, när det senare visade sig att han var gift med en man. Jag hade kunnat svära på att han använt orden ”min fru”, vilket han förstås inte hade. Det var min egen heteronormativa hjärna som fyllt i de orden åt mig.

Jag åt lunch med en annan kollega idag. Hon berättade om sina midsommarplaner på ”Karins pappas sommarställe”.

- Karin, är det sin syster? frågade jag.

- Karin? Nej, det är min partner, hon är min fru, svarade kollegan.

Jag måste bli bättre på det här.

SKÄRPNING!!!!!!!!!!!!!!

Asså, älska folket i repan.

Koll

Min chef kommer med glädjebesked.

- Nu är FGHQ [random förkortning] överens med XZV [random förkortning]!!!

Jag förstår ingenting. Jag har ingen som helst aning om vad förkortningarna står för, men jag inser att jag borde veta det. Jag svarar:

- Toppen!