Idag var jag på återbesök hos den snälla sköterskan. Det första delmålet var att inom några månader sänka mitt värde från 162 till 150. Och trots att det bara gått drygt tre veckor så låg jag nu på 152!!! Jag är så himla glad!
Dessutom såg alla mina andra prover bra ut. Det finns gott hopp om livet.
Nä hörrni, snart är det midsommar. Let’s bib again.
Kategorier: Sjuk
Noterar att The Critics har lagt mig i kategorin hälsa/sjukvård/handikapp. Tillsammans med bloggar om dampungar, kukcancer och annat sorgligt.
Så blev jag visst den sjukdomsblogg jag aldrig ville bli ändå.
Med peppmusik i lurarna går jag upp mot sjukhuset. Jag måste peppas, jag måste försöka känna mig stark. Jag tänker Maken och all den stöttning han ger mig, hur lycklig jag är som har honom vid min sida och hur glad jag är att få vara liten och trasig hos honom när jag inte orkar.
När jag kliver innanför dörren hos sköterskan så inser vi båda att vi känner varandra sedan tidigare. Hon har två söner som gått hos samma dagmamma som jag, och den ena sonen är en av min brors bästa vänner.
- Känns det konstigt? frågar hon och säger att det inte är några problem ifall jag vill byta till någon som jag inte känner privat.
Men det känns som det minsta problemet i min situation. Sedan ber hon mig berätta hur jag mår.
- Det har varit tio dåliga år, säger jag och det stockar sig i halsen redan vid de första orden.
Och jag berättar att jag inte accepterat min sjukdom, hur jag insåg att jag går ner i vikt om jag inte tar medicinerna, att det är många i min närhet som inte vet och att jag har kommit till en vändpunkt där jag verkligen upptäckt hur sjukdomen sliter på min kropp. Att jag är rädd för att det ska vara kört för mig.
- Självklart är det inte kört för dig, är det första hon säger. Det är aldrig för sent att börja om.
Det lugnar mig. Sedan berättar hon att hon träffar många patienter som inte berättat för till exempel sina kollegor. Varför ska de veta? Om man inte vill berätta så finns det ingen anledning att göra det. Hon säger också att jag inte är ensam om att känna och bete mig som jag gör, hon har jobbat med min sjukdom i 25 års tid och det finns många som jag.
Vi har mycket att prata om och tiden rusar iväg, plötsligt har det gått en timme och min tid är egentligen slut. Men hon får ett sent återbud av patienten som ska komma efter mig och hon har tid att prata och berätta och visa lite till. Vi pratar om att förändra beteenden och rutiner lite i taget, att sätta upp delmål och vara realistisk.
- Jag tror du är redo för en nystart, säger sköterskan. Nu har du varit helt uppriktig mot mig och berättat precis hur det är. Nu kan det bara bli bättre. Du har alla förutsättningar för att lyckas.
Sedan tar hon en massa prover. Ett av dem får jag svar på direkt. Och av någon anledning är det inte lika illa som jag befarade – det är inte bra, men det är inte förjävla cepedåligt. Om tre veckor ska jag träffa henne igen, då ska provet vara lite lite bättre än sist. Det är första delmålet. Till hösten ska jag börja med en ny sorts medicin och sommaren får bli en förberedelseperiod inför det.
- Jag är jättenöjd och glad, säger jag när jag tackar för mig och går därifrån me d lätta steg.
Kategorier: Sjuk
Närå, inte riktigt. Men ändå. Det gick ganska bra.
Nu drar jag till Fjäderholmarna och bibbar lite. Tjarå!
Kategorier: Sjuk
Jag tror att skammen är det värsta. Inte skammen över att vara sjuk, utan skammen över att inte kunna hantera sjukdomen. Jag vet att det inte är mitt fel att jag har den här diagnosen, men jag vet också att det är enbart mitt fel att jag inte tagit mina mediciner, skött min vardag och gått till sjukhuset som jag ska. Det är helt och hållet mitt ansvar, och jag har inte steppat upp och tagit det.
Istället har jag glatts åt att få plats i medium-kläder, att känna mig bekväm i min kropp och tycka att jag är rätt snygg om jag lägger manken till. Jag har vant mig vid att kunna äta som jag vill utan att gå upp i vikt. Jag har kunnat säga saker som att liggbarhet inte har med midjemått att göra – sånt som bara otjocka människor kan säga. Jag har suttit i fikarummet på jobbet och tagit en kaka till och sagt till mina bantande kollegor att beach 2009 kan knulla mig nånstans för om jag vill ha en kaka till så tar jag en kaka till.
Jag har varit cool och inte direkt jättesmal men faktiskt inte tjock heller och jag har varit avslappnad och fine with it och jag har älskat varje minut av mitt otjocka liv.
Men jag har varit otjock på lånad tid och det har pågått så länge att det har känts som på riktigt. Som att jag på riktigt och helt utan ansträngning väger 61,5 kg. Fast jag någonstans ändå har vetat att bubblan kommer att spricka och jag kommer att bli tvungen att ta medicinerna och bli tjock igen. Jag kommer att bli ängslig och oavslappnad och smärtsamt självmedveten igen.
Jag vill inte.
Kategorier: Sjuk
Jag har en sjukdom. En kronisk sjukdom. En livssjukdom.
Jag hatar sjukdomen. Fast jag fick min diagnos för ganska precis tio år sedan, så har jag inte accepterat den. Och det är många i min närhet som inte vet.
Jag pallar inte skriva vad den heter. Jag hatar ordet. Ordet är så starkt förknippat med ångest, skuld- och skamkänslor och en massa saker som jag inte vill förknippa med mitt liv.
Ganska snart efter att jag fått diagnosen för tio år sedan så insåg jag att om jag inte tar mina mediciner som jag ska, så tappar jag i vikt. En ganska dålig insikt för någon som känt sig tjockast i världen sedan barnsben.
Det är över tre år sedan jag var på sjukhuset. Kanske fyra, jag minns inte ens längre. Jag har fallit mellan stolar, eller snarare satt mig själv där, och lyckats att få ut recept utan att träffa läkare. Allt går om man vill, det handlar om motivation. Och självklart vill jag inte träffa läkare, om de säger att jag måste ta medicinerna och bli tjock igen. Den motivationen är kanske den starkaste i mitt liv.
Någon gång träffade jag en kurator som sa att inställningen man har till sin sjukdom beror på upplevelsen man hade när man fick diagnosen. Jag minns precis hur det var och nu ska jag gråtblogga lite om det. Jag gråter nämligen alltid när jag tänker på det eller berättar om det (hej obearbetat känslobagage).
Jag var på ett läkarbesök eftersom jag hade problem med en fot. Läkaren tog rutinprover och upptäckte att ett av proven visade att något var fel. Min pappa skulle hämta mig efteråt och när han kom åkte vi till sjukhuset med en remiss i handen. Vi köpte ett äpple till mig i kafeterian och sedan blev jag mottagen på en avdelning och fick sätta mig i ett väntrum eftersom det inte fanns någon sal ledig ännu. Sedan lämnade pappa mig.
Sedan lämnade pappa mig. Jag har för mig att han skulle hämta mamma och syskonen någonstans, men jag minns inte riktigt. Allt jag minns är att han lämnade mig och jag var 18 år och borde vara stor och stark och duktig men jag var liten och rädd och ensam i ett väntrum på ett sjukhus och jag trodde att mitt liv var över och min pappa hade lämnat mig. Jag satt i väntrummet och stirrade på väggen och tårarna rann nerför mina kinder och jag försökte dölja mina snyftningar med det stora äpplet. Den tydligaste bilden jag har från den dagen är hur jag försöker äta äpplet samtidigt som tårarna och snoren rinner och ångestklumpen i halsen tar all plats och jag tänker att om jag bara önskar tillräckligt hårt så kommer allt det onda att försvinna. Eller så kommer min pappa att komma in genom dörren och säga att allt kommer att bli bra.
Jag vet inte när han kom nästa gång. Om de kom allihopa, mina syskon och mamma och pappa. Det spelar egentligen ingen roll. För han lämnade mig där och jag har aldrig förlåtit honom för det.
—
Ni vet det där jag skrev om mitt ben. Jag vet vad det är. Det är en komplikation av min sjukdom. Nu har smärtan i huden försvunnit men jag har upptäckt ett område på samma ben där jag saknar känsel i huden. Det kommer kanske inte att försvinna, även om jag blir bättre på att ta min medicin. Och jag är för fan inte ens 30 år.
På tisdag morgon ska jag på mitt första läkarbesök på många år. Jag tror att det kommer bli väldigt väldigt jobbigt. Sedan ska jag iväg på konferens i två dagar, så kanske hinner jag inte blogga direkt efteråt. Men håll era tummar ändå plz. Jag behöver det.
Kategorier: Sjuk
Jag har fått en mystisk smärta i mitt vänstra ben. I några dagar har jag haft ont ovanför knät, på insidan av låret och högt upp på framsidan av låret. Dessutom är huden på vänstra benet liksom överkänslig. Det bränner och är väldigt obehagligt vid beröring.
Man sover sällan bra när man har ont någonstans. Och när man inte sover bra så får man lätt för sig grejer. Som till exempel att jag har fått en blodpropp i benet. Surfar in på sjukvårdsrådgivningens webb:
Symtom
Vanliga symtom är att
Kan konstatera att
Men jag är ändå inte säker. Jag tror nog att det är en propp ändå.
—
(Förresten heter det väl symPtom?)
Kategorier: Sjuk
Taggad: "surfa runt", hypokondri, sett on the net
Jag klagar över att jag har ont i magen.
- Vilken av dem? undrar Maken.
Han vet att jag har flera. Typ såhär:
Högst upp, ungefär där revbenen tar slut, sitter min stressmage. Där får jag ont när jag stressar för mycket. Det är väl typ magsyra eller nåt som läcker upp i matstrupen och orsakar smärta. Ibland får jag ont i ryggen samtidigt.
Området som sträcker sig från cirka 5 cm ovanför naveln till 5 cm nedanför kallar jag för matmagen. Magsäck, tarmar och sånt där mysigt.
Och mensmagen, ja det säger sig väl självt när jag får ont där.
Ni ba *intressepil i ögat*
Kategorier: Sjuk
Taggad: kropp och knopp, ohälsa, ont i magarna
*inte på smällen*
